Åldras med ryggmärgsskada

Åldrandet drabbar alla, oavsett om man lever med en ryggmärgsskada eller inte. Det är en komplex process som för med sig många förändringar i en persons livssituation. Det kan handla om förändringar i kroppsliga funktioner, i förmåga och intresse att delta i aktiviteter och förändringar i ekonomisk situation och sociala konstellationer. Hur dessa förändringar tar sig uttryck är naturligtvis olika från person till person och beroende på vilka förutsättningar man har.

Det är viktigt att känna till att vissa åldersrelaterade förändringar och sjukdomar som beskrivs i detta avsnitt kan vara svårare att upptäcka hos en person med ryggmärgsskada. Detta beror på att typiska symptom på sjukdomen (t.ex. bröstsmärta vid hjärtinfarkt, kraftig hosta och smärta vid lunginflammation, sveda vid urinvägsinfektion) inte alltid yttrar sig på samma sätt som hos en person utan skadan, och kan därför vara svåra att känna igen för sjukvårdspersonal.

Andelen personer som åldras med en ryggmärgsskada ökar stadigt. Medellivslängden hos personer med ryggmärgsskada är dock fortfarande något kortare än hos den övriga befolkningen. En kortare livslängd ses framförallt bland personer med höga, kompletta ryggmärgsskador och bland de som drabbas av en ryggmärgsskada i hög ålder. För personer som levt en längre tid med en ryggmärgsskada är dödsorsakerna i stort desamma som hos den övriga befolkningen, såsom hjärt-kärlsjukdom, lungsjukdomar och cancer.

Det kroppsliga åldrandet

Åldrandet innebär för alla en tidsberoende försämring av olika kroppsfunktioner. En ryggmärgsskada för ofta med sig funktionsnedsättningar som gör att den fysiska reservkapaciteten och motståndskraften mot åldersrelaterade förändringar minskar.

Man trodde tidigare att en ryggmärgsskada var ett statiskt tillstånd där den drabbade uppnådde en funktionell platå som sedan bibehölls. Nu står det dock klart att personer med ryggmärgsskada upplever att funktionsnivån förändras vid olika tidpunkter i livet.

Forskning visar att personer med ryggmärgsskada drabbas tidigare av olika åldersrelaterade sjukdomar än den övriga befolkningen. Stigande ålder har också ett starkt samband med ökat hjälpbehov i vardagliga aktiviteter och personer med ryggmärgsskada kan uppleva åldersrelaterade funktionsnedsättningar 15-20 år tidigare än den åldrande icke-skadade befolkningen. Man talar ibland om ett accelererat eller förtida åldrande som framförallt verkar drabba hjärt-kärlsystemet, muskler och leder och luftvägarna. Detta accelererade åldrande kan i sin tur leda till ytterligare funktionsnedsättning som läggs till konsekvenserna av ryggmärgsskadan.

Hjärt-kärlsystemet, kroppssammansättning och hormonell balans

Precis som i den övriga befolkningen är hjärt-kärlsjukdom, såsom hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke en av de främsta orsakerna till sjukdom och död hos personer med ryggmärgsskada. Förekomsten av dessa tillstånd ökar med stigande ålder. Hjärt-kärlsjukdomar och flera riskfaktorer för dessa sjukdomar, t.ex. högt blodtryck, rubbningar i blodfetterna, diabetes, övervikt, är vanligare hos personer med ryggmärgsskada och verkar även uppkomma tidigare än hos icke-skadade. En ryggmärgsskada påverkar även det autonoma nervsystemet vilket styr kroppsfunktioner som är utom viljans kontroll, tex reglering av blodtryck och puls. Denna autonoma dysfunktion anses bidra till en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom genom förekomst av bland annat oregelbundna variationer i blodtryck och puls.
Till följd av muskelsvaghet och förlamning efter skadan minskar muskelmassan och mängden fettvävnad ökar. Även hormonella förändringar sker efter en ryggmärgsskada och bidrar till den förändrade kroppssammansättningen. Sammantaget leder detta till ökad risk för övervikt och diabetes. Dessa förändringar i kroppssammansättning och hormonella system sker i varierande grad i takt med åldrandet men uppkommer tidigare som en följd av ryggmärgsskadan.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
Regelbunden kontroll av blodtryck, blodfetter, blodsocker och kroppsvikt kan användas för att utvärdera risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdom. En hälsosam livsstil kan till viss del minska risken för dessa sjukdomar och därför bör levnadsvanor såsom kost, alkoholanvändning, tobaksbruk och motionsvanor utvärderas. Redan ganska låga nivåer av fysisk aktivitet kan förbättra kondition och muskelstyrka hos personer med ryggmärgsskada vilket i sin tur kan hjälpa till att bromsa vissa åldersrelaterade förändringar. För att uppnå positiva effekter rekommenderas konditionsträning på måttlig nivå i 20 minuter, två gånger per vecka medan styrketräning bör utföras två till tre gånger per vecka. För att uppnå en effekt på riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom rekommenderas konditionsträning på måttlig nivå i 30 minuter, tre gånger per vecka. Dessa rekommendationer gäller framför allt för personer som är 18-65 år och som haft en ryggmärgsskada i mer än ett år. För att hålla en hälsosam vikt är även kosten av betydelse. Läs mer under kost & vikt.

Muskler och leder

Med åldrandet sker en förlust av muskelmassa vilket kan påverka förmågan att utföra vardagliga aktiviteter och bidra till överbelastningsskador och smärta. För personer med ryggmärgsskada som redan har en begränsad reservkapacitet, kan dessa förändringar få stora konsekvenser i vardagen. Exempelvis kan artros (nedbrytning av ledbrosk som leder till smärta och stelhet) i en axel leda till svårigheter att självständigt utföra vardagliga aktiviteter för en person som använder rullstol eller gånghjälpmedel. Samma artros har däremot inte samma betydelse för en person som inte är beroende av sina armar för att förflytta sig.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
Att hålla sig fysiskt aktiv och styrketräna bromsar förlusten av muskelmassa. När det gäller att förebygga smärta i muskler och leder och undvika överbelastningsskador är det viktigt att regelbundet se över hjälpmedel, anpassningar i den omgivande miljön och förflyttnings-teknik. Ibland kan det vara nödvändigt att använda hjälpmedel och/eller ta hjälp av andra på ett sätt som man tidigare inte haft behov av. Man kan även behöva specifika träningsprogram som bör utformas i samråd med en fysioterapeut.

Benmassa och skelett

I den icke-skadade befolkningen börjar benmassan att minska efter 30-årsåldern, och risken för benskörhet är större hos äldre personer, kvinnor och rökare. Benmassan nedanför skadenivån börjar minska tidigt efter en ryggmärgsskada och de nedre extremiteterna drabbas först och kraftigast. Det finns studier som visar att benmassan kan fortsätta att minska med ålder och tid efter skada. Detta innebär att personer med ryggmärgsskada har en mindre reserv av benmassa och kan därför drabbas hårdare av den benskörhet som följer med åldern.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
Risken för benskörhet kan utvärderas med hjälp av bentäthetsmätning, och det finns läkemedel som minskar bennedbrytningen och stärker skelettet. På grund av den minskade benmassan ökar risken att drabbas av benbrott vid mycket små trauman, exempelvis i samband med förflyttningar eller påklädning. Det är därför viktigt att vara uppmärksam på tecken på benbrott, såsom svullnad, smärta eller lokalt ökad svettning.

Luftvägarna

Åldersrelaterade förändringar i luftvägarna innefattar minskad elasticitet i lungvävnaden, försämrat immunförsvar och ökad förekomst av sömnapné. Sömnapné innebär nattliga andningsuppehåll som medför försämrad syresättning och dålig nattsömn, och tillståndet är en riskfaktor för högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdom. En ryggmärgsskada kan i sig medföra förlamning av andningsmuskulaturen, minskade lungvolymer och dålig syresättning, försämrad hostfunktion och sömnapné. När de åldersrelaterade förändringarna tillkommer ökar risken för infektioner och ytterligare komplikationer från luftvägarna.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
För att minska risken för lungsjukdomar är det viktigt att hålla sig rökfri, försöka undvika luftföroreningar och i vissa fall träna andningsmuskulaturen. Vidare kan man behöva ta hjälp av en hostmaskin för att få bort slem ur luftvägarna och vaccinera sig mot influensa och lunginflammation. Vid sömnapné kan det hjälpa att gå ner i vikt, minska konsumtionen av alkohol och sederande och muskelavslappnande läkemedel. Förstahandsbehandling vid sömnapné är kontinuerlig övertrycksbehandling, även kallad CPAP, som administreras nattetid via en mask som täcker näsan.

Urinvägarna

Med åldern sker många förändringar i urinvägarna, oavsett om man lever med en ryggmärgsskada eller inte. Däribland kan nämnas försämrad njurfunktion, minskad kapacitet att lagra urin i blåsan, ökad risk för urinvägsinfektioner, prostataförstoring och ofrivilliga sammandragningar i blåsan som kan ge urininkontinens. En annan vanlig orsak till urininkontinens hos äldre är kognitiv påverkan. Blåsrubbning efter ryggmärgsskada kan på grund av ovanstående förändringar förvärras med åldern. Exempelvis kan besvär med inkontinens förvärras då blåsans lagringskapacitet minskar. Vidare kan en person som använder ren intermittent kateterisering (RIK), blåskompression eller reflextömning (”bankning”) få svårt att helt tömma blåsan på grund av prostataförstoring. Kvarvarande urin i blåsan efter blåstömning kan i sin tur leda till infektioner och njurskador.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
För att förhindra skador och sjukdomar i njurar och urinvägar är det viktigt att regelbundet kontrollera njurfunktionen med ett blodprov och söka sjukvård vid symptom på urinvägsinfektion för att kunna få rätt behandling. Det är också viktigt att säkerställa att man tömmer blåsan helt vid toalettbesök. Kontroll av kvarvarande urin i blåsan kan göras på de flesta sjukvårdsinrättningar med hjälp av ultraljud. Vid inkontinens finns läkemedel som kan minska besvären. Långtidsanvändning av urinkateter är en riskfaktor för att utveckla cancer i urinblåsan, infektioner och stenbildning och bör i möjligaste mån undvikas. Upprepade urinvägsinfektioner och blåsstenar är även i sig riskfaktorer för blåscancer, och rökning är en annan bidragande faktor.

Magtarmkanalen

Det finns inget som tyder på att magtarmkanalen åldras fortare hos personer med ryggmärgsskada än hos andra. Tvärtom har studier visat att avföringsinkontinens kan minska över tid. Dock sker generellt åldersrelaterade förändringar även i magtarmkanalen, såsom förlångsammade tarmrörelser och ökad absorption av vatten vilket kan leda till förstoppning.

Huden

Med åldern blir huden tunnare och mindre elastisk vilket ökar risken för trycksår, blåsor och andra hudskador. Även blodflödet i huden minskar, förnyelsen av hudceller går långsammare och immunförsvaret försvagas vilket försämrar sårläkning och ökar risken för hudinfektioner.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
För att minska risken för uppkomsten av trycksår och andra hudskador är det viktigt att regelbundet kontrollera hudkostymen, hålla huden ren och torr och avlasta områden utsatta för tryck. Rullstolsdynor, madrasser och övriga hjälpmedel bör ses över. Näringsintag spelar också roll och proteinrik kost anses gynna sårläkning. Rökning minskar blodflödet till huden och kan därför öka risken för sår och försämra sårläkning.

Nervsystemet

Åldersrelaterade förändringar i nervsystemet sker i samma takt hos personer med ryggmärgsskada som i den övriga befolkningen. Däremot kan förekomsten av överbelastningsrelaterade tryckskador på perifera nerver, till exempel karpaltunnelsyndrom, öka med stigande ålder. Även posttraumatisk myelopati ökar med åldern. Detta innebär att ärrbildning i anslutning till skadeområdet i ryggmärgen har lett till uppkomst av en vätskefylld cysta. Denna cysta kan sedan växa och trycka på den omgivande ryggmärgen. Personen drabbas då av nytillkomna neurologiska symptom en tid efter det initiala traumat/sjukdomen som orsakat ryggmärgsskadan. Det kan röra sig om tilltagande muskelsvaghet, känselbortfall eller smärta.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
Vid nytillkomna neurologiska och överbelastningsrelaterade symptom bör kontakt tas med sjukvården för att utreda orsaken och välja lämplig behandlingsmetod.

Åldrandet och psykologiska aspekter

Såväl åldersrelaterad försämring av den kroppsliga hälsan som minskad möjlighet till social interaktion och delaktighet i samhället kan påverka livskvaliteten negativt. Studier rapporterar ofta en lägre livskvalitet hos personer med ryggmärgsskada jämfört med den övriga befolkningen. Forskning har visat att initialt efter skadan är livskvaliteten ofta låg, för att sedan förbättras och hållas stabil under en längre tid. Vissa studier visar också att livskvalitet kan förbättras ju längre tiden går efter skadan.

Depression är en vanlig orsak till psykisk ohälsa bland äldre och risken att drabbas av depression ökar efter en ryggmärgsskada. Depression hos personer med ryggmärgsskada verkar ha ett samband med psykologiska faktorer och beteenden medan skadans nivå och omfattning spelar mindre roll. Exempelvis kan fysisk aktivitet ha en positiv effekt på depression, såväl bland personer med ryggmärgsskada, som i den övriga befolkningen.

Vad kan man själv och sjukvården göra?
Tecken på depression (till exempel energilöshet, nedstämdhet, sömnsvårigheter, svårighet att känna glädje och intresse) är viktigt att tidigt uppmärksamma för att kunna få rätt stöd och behandling. Att hålla sig fysiskt aktiv, försöka delta i glädjefyllda aktiviteter och sociala sammanhang kan hjälpa till att bibehålla god mental hälsa.