Spasticitet

 

A short version of this text has been translated into English and Arabic.

Spasticitet är ett vanligt symtom efter en skada på centrala nervsystemet, d.v.s. hjärna eller ryggmärg. Vid en ryggmärgsskada nedanför den första ländkotan (L1), eller en perifer nervskada får man inte spasticitet. Spasticitet visar sig i musklerna nedanför ryggmärgsskadan, vilket betyder att en person med tetraplegi kan ha spasticitet i nästan hela kroppen, medan en person med paraplegi  kan ha spasticitet i benen och bålen. På grund av olikheter i själva ryggmärgsskadan kan spasticiteten vara väldigt olika mellan olika personer.

Spasticitet kan yttra sig som en överaktivitet eller ett motstånd i musklerna, spasmer eller muskelspänningar, som t.ex. att foten hoppar. Ofta kan den triggas av beröring eller rörelser men för vissa kan den komma spontant när man bara sitter eller ligger.

Spasticitet är i grunden varken positivt eller negativt, det är ett symtom på en central nervskada, men kan upplevas väldigt olika. Vissa kan använda och få hjälp av den t.ex. få extra stöd när man står och få stadga vid förflyttning. För andra kan den vara hindrande i vardagen och ibland smärtsam.

Orsak till spasticitet

Orsaken till spasticitet är fysiologiskt komplex och till viss del okänd. Den involverar reflexbågen, nedsatta hämningsmekanismer från hjärnan och ökade reflexer. En del aktivitet i kroppen sker utan medverkan av hjärnan, som när benet sträcks då man slår på knät för att undersöka reflexer. Man har alltså ofta reflexer även om man är förlamad eftersom reflexbågen regleras i ryggmärgen. Det är liknande mekanism som utgör en del av spasticitet, d.v.s. en ofrivillig aktivitet i musklerna som på grund av ryggmärgsskadan inte dämpas av signaler från hjärnan.

Vid en skada nedanför första ländkotan, L1, så har man oftast inte spasticitet. Det beror på att själva ryggmärgen slutar vid L1. , det kan variera lite, och då är reflexbågen avbruten, d.v.s. det finns ingen kommunikation mellan ryggmärgen och muskeln. Då har man vad som kallas en slapp pares (annars kallas det spastisk pares). En slapp pares är jämförbar med en nervskada utanför hjärna och ryggmärg, en så kallad perifer nervskada.

Direkt efter en ryggmärgsskada har man ingen spasticitet. Några veckor efter skadan börjar den så kallade spinala chocken att avta och då kommer spasticiteten. Den ökar successivt under de första månaderna tills den kommit upp till en viss nivå och sedan håller den sig relativt konstant.

Att leva med spasticitet

Spasticitet kan ha en del positiva effekter precis som vanligt muskelarbete, till exempel ökad blodcirkulation, energiförbränning och minskad muskelförtvining. Vissa tycker att förflyttningar, gång eller andra aktiviteter blir lättare av spasticiteten och ibland kan kontinens och erektionsförmåga förbättras. Det kan även upplevas positivt att benen rör sig även om det inte är viljestyrt.

För andra är spasticiteten framför allt negativ. Den kan påverka andningsfunktionen, balans, förflyttningar, hindra eller försvåra dagliga aktiviteter och ge sömnsvårigheter. Den kan också ibland medföra en ökad risk för sår eller kontrakturer, d.v.s. stela leder, eller försvåra hygien och omvårdnad. Den kan även vara irriterande eller smärtsam.

Om spasticiteten plötsligt ökar kan det vara en varningssignal. Det kan bero på urinvägsinfektion, tryck eller smärta som du inte känner om du har nedsatt känseln. Det är viktigt att agera på varningen och försöka hitta vad som är fel. Fundera på om du bytt dyna, har nya skor som trycker eller nåt annat nytt och kontrollera det först. Här är några tips om vad du ska titta på om den plötsligt ökar.

  • Blåsan: urinvägsinfektion kan vara en orsak. Titta och lukta på urinen eller lämna in ett prov. Om du har kateter, se till att den fungerar.
  • Trycksår: uppmärksamma hur du sitter och kontrollera huden så du inte håller på att få ett trycksår. Det kan bero på något fel på dynan, att kläder har veckat sig eller att du sitter på nåt hårt. Det kan även vara t.ex. nageltrång eller brännskada.
  • Tarmen: förstoppning eller andra problem med tarmen kan framkalla spasticitet.
  • Inre organ: om du har nedsatt känsel kan problem med de inre organen ge andra symtom än vad läkare på akuten är vana att se. Blindtarmsinflammation, problem med gallblåsan eller gastrit kan t.ex. visa sig som ökad spasticitet istället för smärta. Därför är det viktigt att du vet så mycket som möjligt om din skada och om hur kroppen reagerar.

Om du inte hittar vad som är fel, sök hjälp. Successivt ökande spasticitet tillsammans med smärta, minskad känsel och/eller styrka bör utredas.

Bedömning

Att bedöma spasticitet är utmanande då den påverkas av många olika saker och förändras ofta över tid (både över dygnet och året). Hur man mår för dagen kan påverka, liksom kyla/värme, smärta och träning bland annat. Läkare och fysioterapeuter använder olika bedömningsprotokoll för bedömning men ofta är det självskattningen som ger den bästa bilden av hur problematisk spasticiteten är för den enskilda personen.  Vissa kan ha väldigt kraftig spasticitet men har vant sig vid den och tycker att den är oproblematisk eller positiv, medan andra kan uppleva även mild spasticitet som besvärlig.

Behandling

De flesta behandlingsalternativen kan inte ta bort spasticiteten helt och hållet, istället försöker de dämpa den till en nivå där den inte utgör ett problem. Behandling av spasticitet är således avhängigt av personens subjektiva besvär. Ofta är en kombination av fysioterapeutiska åtgärder och läkemedel effektiva.

Fysioterapeutisk behandling av spasticitet

Behandling av spasticitet fungerar olika för olika personer, men det finns en hel del saker som fungerar för många och som gör spasticiteten hanterbar.

  • Långvarig töjning som t.ex. ståträning eller annan töjning är effektivt för många. Dämpningen av spasticiteten håller dock endast en tid så du kan behöva töja/stå ofta, som dagligen eller några gånger om dagen för att ha långvarig effekt. Det kan vara bra att ha ett ståhjälpmedel hemma.
  • Det är viktigt att försöka bibehålla bra rörlighet då ledstelhet kan ha en negativ inverkan på spasticitet.
  • Träning, och då framför allt cirkulationsträning kan dämpa spasticiteten.
  • Sittställningen kan behöva justeras.
  • Teknik vid förflyttning och vardagsaktiviteteter kan påverka. Om du t.ex. har spasticitet som sträcker ut benen och höfterna kan du ofta påverka det genom att hålla kroppens leder böjda vid förflyttning, d.v.s. luta dig framåt i stolen istället för bakåt för att undvika att trigga spasticitet.
  • Många blir mer spastiska under vintern och då kan värme vara dämpande.

Behandling med läkemedel

Baklofen (lioresal) är den vanligaste spasticitetsdämpande medicinen och är förstahandsvalet vid läkemedelsbehandling och ger en avslappning i muskulaturen. Oftast tar man baklofen i tablettform, men biverkningar som trötthet är relativt vanliga och det kan då vara svårt att komma upp i tillräckligt hög dos. Man kan även få baklofen via en inopererad pump om man har kraftig spasticitet och behöver höga doser. Pumpen sitter nedtill på magen och har en kateter som går till ryggmärgskanalen. Där kommer läkemedlet ut direkt i den spinala vätskan runt själva ryggmärgen och man kan då få effekt vid mycket lägre doser och därmed lägre risk för biverkningar. Pumpen behöver fyllas på ungefär var 3:e månad och bytas var 7:e år.

Det finns även andra läkemedel som kan prövas. Den vanligaste är gabapentin som används för att behandla nervsmärta. Vissa har effekt av benzodiazepiner men de är beroendeframkallande. Det finns dock inte lika väldokumenterade effekter av dessa som vid behandling med baklofen.

Botulinumtoxin är ett annat läkemedel som man kan injicera direkt i muskeln för att minska dess sammandragningar och därmed försvaga spasticitetens kraft.  Genom att man injicerar direkt i individuella muskler används det framför allt om man har problem med ett fåtal muskler eller har en speciell muskel där spasmerna oftast startar. En injektion verkar i ungefär 3 månader och behöver sedan förnyas. En annan anledning till att behandla med botulinumtoxin är att det kan underlätta töjningar och därmed öka rörligheten vilket i sig kan ha en positiv inverkan på spasticiteten.

Sammanfattning

Spasticitet är ett symtom på en skada på centrala nervsystemet och innebär ökad aktivitet i musklerna som inte påverkas av viljan. Den kan ha både för- och nackdelar. Det är viktigt att kontrollera orsaken till plötsligt ökad spasticitet eftersom det kan vara en varningssignal om att något inte står rätt till, t.ex. infektion eller smärta. Hittar du inte orsaken själv, så sök hjälp hos din vårdgivare. Försök lära dig att tyda kroppens signaler och hitta strategier för att hantera din spasticitet. Fråga gärna andra om råd och tips.

Författare: Inka Löfvenmark,
Fysioterapeut, specialist i neurologi, Med Dr
Granskare: Jonas Gripenland,
Leg läk, Med Dr
Datum: 2017-04-05

Translation
A short version of this text has been translated into English and Arabic.

”Spasticitet är ett symtom på en skada på centrala nervsystemet och innebär ökad aktivitet i musklerna som inte påverkas av viljan. Den kan ha både för- och nackdelar. Det är viktigt att kontrollera orsaken till plötsligt ökad spasticitet eftersom det kan vara en varningssignal om att något inte står rätt till, t.ex. infektion eller smärta. Hittar du inte orsaken själv, så sök hjälp hos din vårdgivare.”

Share This