En systers berättelse

Jag kommer ihåg att jag satt vid mitt skrivbord på jobbet och läste en notis på den konkurrerande tidningens webbplats om en motorcykelolycka som skett på väg 23 i höjd med Älmhult. Eftersom jag sommarjobbade på en lokaltidning så var min första tanke att vi måste få med olyckan som en notis i morgondagens tidning.

En stund senare tittade jag på min mobiltelefon och såg att både mamma och pappa ringt mig. Av någon anledning oroade det mig. Varför skulle de båda vilja ha tag på mig samtidigt? Jag ringde upp mamma under lunchen, och hon berättade att min storebror varit med i en olycka. Han var vid medvetande och skulle in på röntgen. Han var antagligen inte allvarligt skadad sa mamma lugnande. Min storebror var ju trots allt vid medvetande och hade gjort tummen upp till pappa som var först på plats på sjukhuset i Ljungby.

Det har snart gått åtta år sedan min storebrors motorcykelolycka. Det visade sig att han var allvarligt skadad. Vad vi inte visste när jag pratade med mamma i telefon var att min storebrors båda lungor var punkterade, hans lårben var brutet, nyckelbenet var brutet, nerver var skadade, och så var hans ryggrad skadad.

Min familj och jag spenderade många dagar på intensiven i Lund i väntan på mer information om min storebrors skador. Det var några av de värsta dagarna i mitt liv. Vi fick ganska snabbt veta att han skulle överleva, men läkarna kunde inte ge några besked om bestående men till följd av hans skador.

Efter sjukhusvistelsen i Lund blev min storebror flyttad till sjukhuset i Kristianstad och sedan vidare till rehabiliteringen på Orup i Höör. Jag kommer ihåg att vi hela tiden hoppades att han skulle kunna gå igen. Varje liten rörelse ingav hopp. Vi visste inget om ryggmärgsskador och de ryckningar som ofta uppstår. Varje gång hans ben ryckte till trodde vi att det var ett tecken på att han skulle kunna gå igen. Hur skulle hans liv se ut om han inte kunde gå? Hur skulle han kunna ta hand om sig själv? Skulle han kunna bo kvar i sin lägenhet? Hur skulle han kunna jobba?

Vägen har varit lång efter olyckan som på flera sätt förändrat livet för oss alla i familjen. Min storebror har hela tiden haft en positiv inställning som inte är av denna värld. Han har inte klagat en enda gång – för mig i alla fall. De första gångerna han fick komma hem på permission kunde han inte ta sig ut ur bilen själv. Vi hade en ”hiss” hemma som kan kunde använda för att ta sig i och ur soffor och fåtöljer. Han kunde inte gå på toaletten själv eller duscha. Skulle han någonsin kunna göra det själv, undrade jag.

Till sommaren är det åtta år sedan olyckan inträffade. Det känns som om jag kommer ihåg varje minut från den dagen.  Vi är tre syskon i min familj, och innan storebrors olycka skulle jag ha sagt att vi hade en nära relation. Den relationen går dock inte att jämföra med fina relationen vi har idag. Kanske hade vår relation växt även utan olyckan, man kanske inte. Det är omöjligt att veta.

Det jag med säkerhet kan säga är att alla mina farhågor om min storebrors liv i rullstol inte blev uppfyllda. Han har börjat leva mer hälsosamt. Han tränar flera dagar i veckan och är starkare än någonsin. Han har skaffat en utbildning, och ett nytt jobb. Han reser. Han har träffat sitt livs kärlek! Från min synvinkel så har olyckan lett till otroligt mycket positivt. Om någon sagt det för åtta år sedan så hade jag antagligen blivit arg och ledsen. Men idag är det min sanning.

/ Hanna

Läs mer!

Läs även texten Till en anhörig skriven av Martin Engqvist.