IDROTTSTJEJEN SOM HITTADE HEM

Frida är uppvuxen i Norsjö, där idrotten var en betydande del av vardagen. Hennes passion var att spela volleyboll och fotboll, och hon satsade målmedvetet på en idrottskarriär. Men när Frida just hade fyllt 15 år var hon med om en svår bilolycka som krossade hennes framtidsdrömmar. Frida skulle åka hem efter en klassfest och fick skjuts av en kompis. De hade bara bara hunnit hundra meter när bilen höll på att köra i diket. Kompisen tvärsvängde, de hamnade på fel sida av vägen och blev påkörda av en mötande bil. Frida for upp i taket och bröt nacken. ”Min kompis fick en nackkrage och kunde gå. Så jag tänkte att jag också skulle kunna göra det snart, bara att det tog lite längre tid. Jag förstod senare, när jag varken kunde röra armarna eller händerna fullt ut, att jag inte skulle kunna fortsätta min idrottskarriär.” Frida var på sjukhus och rehabilitering i Umeå i sammanlagt sju månader. Hon fick tre personliga assistenter, som började redan på sjukhuset. Men den svåraste utmaningen skulle bli att komma hem till verkligheten, tillbaka till livet som tidigare varit så präglat av idrotten. ”Både vänkretsen och idrotten rycktes ifrån mig på en sekund. Alla människor runt omkring mig definierade mig genom volleyboll och fotboll, och när det inte längre fanns blev de så osäkra. Jag insåg ganska snart att jag var tvungen att tänka om. Istället för att tänka på det jag inte kunde göra fick jag tänka på vad som fortfarande var möjligt.”

När Frida kom hem hade hon inte hunnit reflektera så mycket över vad som hade hänt. Hon fick ett sommarjobb på radion och till hösten började hon på gymnasiet i Norsjö. Som nyskadad passade det henne bra, hon gick halva dagarna i skolan och kunde åka hem och vila sedan. Hon fick även ett individuellt anpassat skolschema. ”Idrott hade jag knappt alls. Men om det hade varit idag skulle jag ha ställt mycket högre krav. Jag tänker att jag kanske hade velat, eller behövt, testa mina gränser inom idrotten, om jag bara hade blivit motiverad till det.” I gymnasiet till exempel ordnade lärarna en symaskin med en sensor som gjorde att Frida kunde styra symaskinen när hon lutade sig fram. ”Jag gick faktiskt på syslöjd i gymnasiet. Jag sydde kanske inte så snyggt, men det gick! Alla praktiska ämnen får inte tas bort bara för att man har en funktionsnedsättning. Man behöver bli pushad och ha uppfinningsrika lärare med initiativförmåga.”

Efter gymnasiet tog Frida ett sabbatsår och reste runt i världen. Men verkligheten hann ikapp henne. ”Då kraschade jag och hade en kris. Fast jag återhämtade mig mentalt också. Det var då jag började fundera över mitt liv och vad jag ville göra av det. Jag flyttade hemifrån och blev min egen person. Jag blommade upp och fick vara den jag ville vara. Det var inga problem att hänga med nya bekantskaper, de såg inte annorlunda på mig. Jag insåg att jag fick ta första steget.”

Frida började på universitetet och hade först tänkt blir journalist men bytte och tog en sociologikurs i stället. ”Jag läste om alkohol och droger och brottsförebyggande arbete. Det tyckte jag var jätteintressant. Då bestämde jag mig för att bli socionom och började på socionomutbildningen.” Efter utbildningen fick Frida snabbt jobb. ”Jag insåg att jag var en bra kandidat för jobbet som kund- och personalansvarig, de såg fördelarna med min socionomutbildning. Kunderna ser att jag har haft det lite jobbigt i mitt liv och då blir det lättare för dem att prata. Jag har inget perfekt liv, även jag har mina svårigheter.” För några år sedan tog Frida körkort och kör en Dodge. Hon reglerar gas och broms med vänster hand, som stöds i en klyka, och styr ratten med högerhanden. Hon sitter kvar i rullstolen när hon kör och blinkar med hjälp av knappar i nackstödet.

Fridas råd till nyskadade: ”Man måste inte vara stålkvinnan eller stålmannen jämt. När jag låg på sjukhuset sa alla att jag var så glad och positiv hela tiden, vilket gjorde att jag trodde att jag inte kunde vara något annat. Fast egentligen låg jag på nätterna och grät. Jag försökte hålla skenet uppe för familj och vänner. Man måste få vara ledsen också. Det finns ett bra liv att leva, även om det kommer med vissa svårigheter. Allt löser sig!”

Läs fler personporträtt!