GE INTE UPP – DET HAR ALDRIG LÖNAT SIG

Ingrid jobbar ideellt som uppsökare på RG Aktiv rehabilitering. En uppsökare besöker nyskadade personer på sjukhus, för att visa att det går att leva ett bra liv med ryggmärgsskada. Ett år efter att Ingrid hade deltagit på sitt första ryggmärgsskadeläger började hon uppsöka nyskadade personer. ”Jag känner mig väldigt liten och ödmjuk inför mina uppsök. Varje möte, med varje människa, är unikt. Alla människor har ju sin egen historia. Religionsfilosofen Martin Buber sa att ’allt verkligt liv är möte’. Att möta människor där de befinner sig, det är avgörande för mig.”

När Ingrid var 45 år gammal bröt hon ryggen i en bilolycka. Ingrid satt i baksätet med ett tvåpunktsbälte när bilen voltade och hamnade i diket. ”I början var smärtan det största problemet för mig. Min mage gick sönder också, både tunntarmen och grovtarmen. Och mjälten sprack. Jag hade så ont att jag egentligen inte ville leva, men samtidigt ville jag leva för mina barn.” Ingrid har fem, nu vuxna, barn som hon är väldigt stolt över. Vid olyckstillfället var de av barnen som bodde hemma 9, 10, 14 respektive 19 år. ”Det var en jättestor skillnad på att vara en bra patient och att lära sig ta hand om sig själv och på att komma hem och vara en bra mamma.”

Ett och ett halvt år innan olyckan hade Ingrid dessutom blivit änka, så sorgen efter hennes bortgångne man levde fortfarande kvar.”Till en början var det svårt att få tillvaron att fungera. Det var framförallt viktigt att få ordning på livet tillsammans med barnen. Så jag började renovera huset för att skapa struktur i kaoset. För att orka psykiskt började jag att dansa, efter hand blev det tre dagar i veckan, till folks stora förtjusning och förskräckelse.”

När Ingrid skadade sig hamnade hon på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där träffade hon sjukhusprästen som hon hade regelbundna samtal med och som hjälpte henne igenom sorgearbetet. ”För mig var det väldigt mycket tankar om livet och döden. Varför skulle jag få leva? Jag hade inte hunnit med min egen sorgeprocess utan fokuserat på barnen, så när jag hamnade på sjukhuset startade en process för alltihop på samma gång. Jag bestämde mig för att det var värt all smärta om jag fick leva för mina barn. Nu är de vuxna, så nu vill jag leva för mig själv också. Idag har jag ett fantastiskt liv!”

Ingrid är svag i höftmuskulaturen och har skolios, vilket innebär att hon har dålig balans. Hon har även neurogen blås– och tarmrubbning, och smärtor. Idag använder hon rullstol, permobil och kryckor som hjälpmedel. ”Mitt äldsta barnbarn älskar att åka rullstol och permobil. I början kunde jag inte gå, och då uppmuntrade min sjukgymnast mig att köra rullstol. Då sa jag att jag fått möjligheten att lära mig att gå. Hon tittade på mig och sa: ’Men hur hade du tänkt ta dig fram till dess att du kan gå då?’ Ibland tycker jag att det är stort fokus på att kunna gå, det primära är att ha ett bra liv utifrån sina förutsättningar. Det är mycket viktigare än att kunna gå. Vårdpersonalen sa att jag är en fighter. Jag trodde inte på det då, men det vet jag i dag att jag är.” Ingrid hade arbetat inom omsorgen hela livet och upplevde att hon fick exemplarisk rehabilitering på sjukhuset och även senare. ”Jag fick en sjukgymnastelev på Örebro sjukhus som frågade mig vad jag hade för mål. Till honom vågade jag säga att jag ville dansa igen. Han klappade mig på axeln och sa: ’Det kör vi på’.”

Ingrids råd till nyskadade:
”Ta reda på vem du är och vad du vill med ditt liv. Gå mot det målet även om det känns svårt. Men försök också att vara realist. Vad har du för möjligheter utifrån dina förutsättningar? Ge inte upp, för det har aldrig lönat sig. Ta tillbaka allt som går och njut av det du har tagit tillbaka.”

Läs fler personporträtt!